Knutarna är borta

Det känns som om allt har löst sig nu, att jag äntligen kan börja om på riktigt. Att jag vågar satsa. Visserligen så har jag kännt det ett tag nu men ändå. När jag får höra att han vill vara med mig trots mina hemska utbrott jag kan få, att han vill flytta ihop med mig, att han säger att han älskar mig.  Det visar bara att jag inte är en slags trofé iallafall, utan att han vill vara med mig för den jag är. Även om vi bara har varit tillsammans i en månad så känns det inte alls konstigt att vi pratar om en framtid tillsammans.

Känner mig så där löjligt kär. Så där fjantig så man vill kräkas om det hade varit någon annan som va det. Hade kunnat stå mitt på stan och bara kramas bland allt folk eller skriva arton status uppdateringar i timmen om hur mycket jag älskar honom, men det är inte riktigt jag. Jag väljer att visa det lite mer privat istället. Jag känner mig till och med så pass trygg och säker att jag klarade av att höra av mig till exet för att fråga om mina saker fortfarande finns kvar efter ett halvår, och jag kände mig så stark efteråt för jag mådde inte dåligt.

Nu när alla knutar och trassel har rett ut sig ordentligt så vågar jag satsa. Jag vill ta för mig, och inte ligga lågt under radarn.
Jag jobbar, sparar pengar, planerar en flytt lite halvt i smyg, planerar, satsar, försöker, sliter och vill verkligen att saker och ting går vägen. Jag hoppas på fortsatt anställning så jag får en mer stabil inkomst, sparar till körkort och drömmer om en resa.

Jag vill, jag kan, jag ska!
Jag ska nog visa er :)

just nu är allt kaos i mitt liv.
min mormor ligger på sjukhus så jag bor hemma hos henne för att ta hand om hennes djur. känns så jobbigt just nu för att jag har ingen att umgås med här. min syster har sin dotter hos sig och min morbror samma sak. mina vänner är kvar där hemma, eller om det ens är mina vänner. det vet jag inte.

känner mig så hemskt ensam just nu.

det roliga är att jag satt här för nästan exakt ett år sen också. Men då var jag inte ensam, då va mormor hemma.

Han, hon och dom

Otroheter är väldigt vanligt i dagens läge.  Man blir bedragen, man bedrar och så finns det personer som vet om det. Det värsta är egentligen bedragarna som kommer undan med det, och de som vet om det och inte gör något åt det.

Det stinker fett mycket att få reda på allt efteråt. Att efter förhållandet har tagit slut så vågar folk säga till mig att han har varit med andra, att inte en jävel har sagt något tidigare. Alla i mitt umgänge visste om vad han hade gjort, jag var den enda som inte visste något. Jävla as som går bakom ryggen på mig, jag blir så förbannad att mina så kallade ”vänner” inte sa något till mig, om de hade gjort det så skulle jag inte sitta här idag. Att folket hade kunnat hålla masken i över två år förstår jag inte heller, de som annars är så himla pratglada om allt som inte har med dom att göra.

Jag blir så förbannad när jag tänker på det!! Hur kunde han!? Hur kunde dom!? Hur fan tänkte han när han gick bakom ryggen på mig med min, min bästa vän!? Känner mig sviken på fler än ett sätt. Ledsen och sårad, ärrad.

Det som inte dödar gör en starkare, får väl försöka se det positiva i det hela och ta lärdom. Killar är skit, men tjejer är inte så mycket bättre dom heller.  

Mask

Undrar om jag är ganska genomskinlig? Eller om det bara är han som kan se rakt igenom mig?
Jag försöker att vara stark, försöker visa att jag kan stå på mina egna ben. Men när han såg på mig och sa "du mår inte bra, du är trasig" brast det inom mig. För en kort stund lät jag min mask falla till marken, och jag blev så oerhört sårbar. Det är så mycket som händer runt omkring mig just nu och jag försöker bara ta en dag i taget. Men just då, just det ögonblicket försvann allt för mig. Min kraft att vilja ta mig igenom allt bara försvann och allt som fanns kvar var ett tomt skal.

Det känns så tungt allt det här. Att få höra allt vad folk tycker om mig såhär efteråt gör så ont.

Jag får fixa en ny fasad till nästa gång. Och jag ska jobba på mina brister.

livet som en film

Har ni någonsin önskat att era liv vore som i en film? Massa drama och romantik huller om buller. Massa tvistar och knutar innan det reder ut sig ordentligt och man kan leva ett normalt liv och vara glad och lycklig. Mitt liv är just nu i den punkten i mitten av filmen då allt skiter sig upp och ner och man inte vet vad man ska göra eller vart man ska ta vägen. Allting blir bara en massa knutar, allt är så trassligt. Jag kan inte förlita mig på att en riddare i skinande rustning ska komma och dra upp mig ur skiten utan jag måste börja reda ut en del i taget. Frågan är då bara vilken del jag ska börja med.

Trasslet med min familj?
Knutarna med vänner?
Oredan med skolan?
Tvistarna med mig själv?

Trodde dock aldrig att det skulle göra så ont att bli blockad på facebook... Men men får väl ta det som det kommer.