Det känns som om allt har löst sig nu, att jag äntligen kan börja om på riktigt. Att jag vågar satsa. Visserligen så har jag kännt det ett tag nu men ändå. När jag får höra att han vill vara med mig trots mina hemska utbrott jag kan få, att han vill flytta ihop med mig, att han säger att han älskar mig. Det visar bara att jag inte är en slags trofé iallafall, utan att han vill vara med mig för den jag är. Även om vi bara har varit tillsammans i en månad så känns det inte alls konstigt att vi pratar om en framtid tillsammans.
Känner mig så där löjligt kär. Så där fjantig så man vill kräkas om det hade varit någon annan som va det. Hade kunnat stå mitt på stan och bara kramas bland allt folk eller skriva arton status uppdateringar i timmen om hur mycket jag älskar honom, men det är inte riktigt jag. Jag väljer att visa det lite mer privat istället. Jag känner mig till och med så pass trygg och säker att jag klarade av att höra av mig till exet för att fråga om mina saker fortfarande finns kvar efter ett halvår, och jag kände mig så stark efteråt för jag mådde inte dåligt.
Nu när alla knutar och trassel har rett ut sig ordentligt så vågar jag satsa. Jag vill ta för mig, och inte ligga lågt under radarn.
Jag jobbar, sparar pengar, planerar en flytt lite halvt i smyg, planerar, satsar, försöker, sliter och vill verkligen att saker och ting går vägen. Jag hoppas på fortsatt anställning så jag får en mer stabil inkomst, sparar till körkort och drömmer om en resa.
Jag vill, jag kan, jag ska!
Jag ska nog visa er :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar