Mask

Undrar om jag är ganska genomskinlig? Eller om det bara är han som kan se rakt igenom mig?
Jag försöker att vara stark, försöker visa att jag kan stå på mina egna ben. Men när han såg på mig och sa "du mår inte bra, du är trasig" brast det inom mig. För en kort stund lät jag min mask falla till marken, och jag blev så oerhört sårbar. Det är så mycket som händer runt omkring mig just nu och jag försöker bara ta en dag i taget. Men just då, just det ögonblicket försvann allt för mig. Min kraft att vilja ta mig igenom allt bara försvann och allt som fanns kvar var ett tomt skal.

Det känns så tungt allt det här. Att få höra allt vad folk tycker om mig såhär efteråt gör så ont.

Jag får fixa en ny fasad till nästa gång. Och jag ska jobba på mina brister.

livet som en film

Har ni någonsin önskat att era liv vore som i en film? Massa drama och romantik huller om buller. Massa tvistar och knutar innan det reder ut sig ordentligt och man kan leva ett normalt liv och vara glad och lycklig. Mitt liv är just nu i den punkten i mitten av filmen då allt skiter sig upp och ner och man inte vet vad man ska göra eller vart man ska ta vägen. Allting blir bara en massa knutar, allt är så trassligt. Jag kan inte förlita mig på att en riddare i skinande rustning ska komma och dra upp mig ur skiten utan jag måste börja reda ut en del i taget. Frågan är då bara vilken del jag ska börja med.

Trasslet med min familj?
Knutarna med vänner?
Oredan med skolan?
Tvistarna med mig själv?

Trodde dock aldrig att det skulle göra så ont att bli blockad på facebook... Men men får väl ta det som det kommer.